Vetenskapskritik

Det kan finnas goda skäl att kritisera forskning – för hur den utförs, för dess syften eller dess konsekvenser. Men att kritisera vetenskapen som sådan för att den (ännu) inte kan förklara allting är orimligt.

Ganska ofta nuförtiden hör jag påståendet att ”det finns saker som vetenskapen inte kan förklara”. Det är självklart att vetenskapen ännu inte kan förklara allting; i så fall skulle den ju kunna läggas ned omedelbart med motiveringen att nu vet vi allt som finns att veta.

Det är också möjligt att det finns sådant som människor med sitt bräckliga förnuft och sina begränsade sinnen aldrig någonsin kommer att kunna förstå. Men vilka slutsatser ska vi dra av detta? Man kan tänka sig åtminstone två vägar att gå:

1. Man kan tro att det finns andra och bättre sätt att nå kunskap än med vetenskapliga metoder. Det vanligaste verkar vara att man vill fylla i luckorna i den vetenskapliga kunskapen med religiösa eller andra ideologiska föreställningar.
2. Man kan sträva efter att med förfinade metoder och stringent tänkande nå längre än hittills i att förklara världen omkring oss. Det är detta som, med större eller mindre framgång, dagligen sker på forskningsinstitutionerna.

Min kommentar till ”den första vägen” är att folk naturligtvis får tro vad de vill, men att de inte får göra vad de vill. Faran uppstår om man gör anspråk på att uttala sig om naturfenomen med hänvisning till någon religiös skrift eller någon antik filosof. Galilei höll på att bli avrättad med hänvisning till att det står i Josuas bok i Gamla Testamentet att ”Herren” stannade solen för att gynna israeliterna i en strid mot amoréerna. Även Aristoteles åberopades som auktoritet för att solen rörde sig och jorden stod stilla.

I dagens Pakistan måste, sedan Zia ul-Haqs tid, all undervisning, även i naturvetenskap, ha en islamisk touch. Man skulle kunna säga att undervisningen är ”islamcertifierad”. Detta leder bland annat till att jordbävningar förklaras med ”Allahs vrede”, inte med tektoniska plattors rörelser. Det är ungefär som när folk i Skandinavien förr trodde att åskan berodde på att Tor slog med sin hammare.

Sådana vanföreställningar är inte oförargliga, och det är inte heller den annektering av vetenskapen som icke-religiösa ideologier ofta ägnar sig åt. Nazisterna trodde inte på den ”judiska vetenskapen”, eftersom den var ”dekadent”. Einstein kom med vansinniga påståenden som bara inte gick att tro på. I Stalins Sovjet gällde att etik skulle grundas på premissen att ”det goda” var identiskt med det som gynnade proletariatet. Ja, det finns hur många missbruk som helst att räkna upp. Tankefriheten sitter trångt hela tiden.

Min kommentar till ”den andra vägen” är att det är på detta mödosamma sätt som vi trots allt har fått veta mer och mer. Inte bara kan vi flyga, använda datorer och bota sjukdomar; vi har också fått mer och mer kunskap om vårt psyke och andra fenomen som tidigare har förklarats ”andliga” och därmed utom räckhåll för vetenskapen. Vi kan till och med få fram kunskaper om det neurobiologiska underlaget för religiositeten.

Med detta sagt vill jag ändå betona att forskare naturligtvis måste vara ödmjuka och alltid förklara att de vetenskapliga rönen är preliminära. Sådana reservationer kommer tyvärr ofta bort i nyhetsrapporteringen. Men trots att forskningsresultat ofta korrigeras, har ”det övernaturliga” aldrig fått mer vatten på sin kvarn. Nya rön kan ha omkullkastat gamla, men kunskapen har genom det bara blivit mer detaljerad.

Bakom kritiken mot vetenskapen är det lätt att skymta Jante: ”Ni ska inte tro att ni vet allting”. Man kan även se en klasskamp i detta: Forskare är uppblåsta elitister, men vi vanliga människor går inte på det de säger (förrän vi blir sjuka eller vill flyga till Thailand, kanske). Många forskningsresultat strider mot det sunda förnuftet, åtminstone innan vi har hunnit vänja oss vid dem. Det ”sunda förnuftet” står ganska högt i kurs, men det gör inte ”förnuftet”.

– Vi är så förnuftiga i Sverige, sägs det ibland, alltid med undertonen att vi borde bli mer lika de glada sydeuropéerna (som, om man får tro förnuftskritikerna, tydligen inte betungas av alltför mycket förnuft). Det låter som om förnuftiga beslut har lett till ett dåligt samhälle – ett samhälle som många av obegriplig anledning vill flytta till och där färre gamla känner sig ensamma än vad de gör i Sydeuropa. Förnuftet antas vara kallt och raka motsatsen till känsla och empati. Så är det givetvis inte; förnuftet ger verktyg för att känsla och empati ska kunna blomstra. Och forskning måste vila på förnuft.

”When technology is master, we shall reach disaster faster”, skaldade Piet Hein. Vetenskapen måste naturligtvis också syssla med att avvärja katastrofer.

Vetenskapen kan inte förklara allting, men att för den skull dra slutsatsen att då kan vi lika gärna tro på vad som helst är orimligt. Det är en väldig skillnad mellan att kritisera forskning som i olika avseenden är dålig och att avfärda vetenskapen som sådan.