Blogginlägg av Lars Olof Björn

Det är svårt att beräkna hur mycket jordens temperatur kommer att stiga för en viss ökning av växthusgasen koldioxid, därför att man måste ta hänsyn inte bara till de direkta växthuseffekterna, utan också en mängd återkopplingar, som ändrad absorption av solstrålning på grund av ändrade moln, snö- och istäcken och ändrad vegetation, samt indirekta verkningar på andra växthusgaser som metan, på havsströmmar m.m. Därför är man mycket intresserad av att försöka förstå hur koldioxid och temperatur har varierat under gångna tider. Jag är speciellt intresserad av en period som kallas Miocen, som omfattar tiden för mellan 23 och 5,3 miljoner år sedan, bl.a. därför att växter med ett nytt sätt (“C4-metabolism”) att assimilera luftens koldioxid då började få stor spridning.

Det finns flera sätt att uppskatta koldioxidinnehållet i gångna tiders atmosfär. Problemet är att de i regel stämmer dåligt överens. Nyligen har man gjort förfiningar av två av dem, och detta har medfört en del förändringar av resultaten. En metod, som bygger på kolisotoper i karbonat i jord ger därigenom lägre värden än tidigare, vilket skulle betyda att vår planet har stora problem nu. En annan, som redan tidigare gav rätt höga värden och bygger på att växter allt efter koldioxidhalten kan reglera hur många klyvöppningar de har på bladen (man kan på fossil av växtblad räkna antalet klyvöppningar i relation till antalet “skinn-celler”), ger efter det nya sättet att räkna ännu högre värden, vilket tyder på lite mindre risk för vårt framtida klimat (men inte alls “faran över”). Vi får hoppas att växterna är att lita på, men denna förhoppning får inte göra att vi tror mer på klyvöppningsmetoden.