Superknasig superpedagog

Lärdom kan inte alltid ersätta vad man kan se med egna ögon. Så stod det i en fabelsamling jag läste för mina barn ikväll. Det är ganska lustigt, lärdom ur den här bemärkelsen är ofta det som äldre tiders skola lärde ut, en berättelse som kan sväljas med hull och hår. När skolan är som sämst liknar den någon bokstavstroende religion där Lärdomen med stort “L” förmedlas genom skolböcker och klassrumspredikningar. Så var det ibland också när jag var ung. Samtidigt fortsatte världen utanför klassrummet att existera som att ingenting hänt, som ett löfte om den hägrande rasten med dess verkliga upplevelser.

Det var inte förrän under forskarutbildningen, när jag räknade frön till min doktorsavhandling, som jag förstod att kunskap (lärdom) kan sammanfattas som en förenklad modell av verkligheten. Det börjar med det ofta hårda praktiskt slit som doktorander utför som sedan brukar kallas “data”. Hypoteser prövas genom att data analyseras och generaliseras. Ett antal väl beprövade hypoteser kan få äran att utgöra grunden i en vetenskaplig teori. Det finns bara en värld, en verklighet. Kalla det lärdom eller kalla det kunskap, oavsett vilket handlar det om den här världen, den vi lever i, älskar i, lär oss av och dör i. Det finns ingen annan värld. Get real.

Superpedagogen från Klass 9A, den prisbelönte läraren Stavros Louca, kan inte hålla med. Enligt honom är det bättre att byta ut den verkliga världen mot en två tusen år gammal berättelse. Det är inte så lite cyniskt och ironiskt att en av de “bästa” lärare som Sveriges Television har hittat tror på den bibliska skapelseberättelsen. Det är extra skrämmande med tanke på att Stavros Louca är lärare i NO. Jag trodde det betydde naturvetenskapligt orienterade ämnen.

Louca menade i en intervju nyligen att evolutionsteorin, en vetenskaplig teori som klarat 150 år av försök att motbevisa den från bland annat men oftast religiöst håll, skulle ha brister i bevisförningen. Visst kan evolutionsbiologin inte förklara allt som hänt de senaste 3500 miljoner åren, men förvånansvärt mycket. Idag har vetenskapen en förhållandevis sammanhållen bild av vårt eget busklika släktträd. Louca kan alltså inte känna till att evolutionsteorin är bättre underbyggd än rådande teori för gravitation. Evolutionsprocessens mekanismer är kartlagda ner på molekylär nivå. Det är inte fysikens mörka materia, mörka energi eller mörka flöden, eller stora matematiska modellbyggen som strängteorin vi pratar om. Evolutionen är en process som sker av nödvändighet om premisserna ärftlig variation och icke-slumpmässiga överlevnadschanser är uppfyllda. Det borde en lärare i matematik förstå.

Min utmaning till Stavros Louca blir se bortom lärdomen. Snart börjar blåsipporna blomma. Några av dem är inte blå, utan röda och vita, blåmesarna på Cypern ser inte exakt ut som dem i Sverige. Schimpanser och bonobos är fasligt lika människor. Hur kommer det sig? Kom igen, Louca. Se världen med dina egna ögon. Bli lite naturvetenskaplig. Get real.

PS. Och just det, en sak till; det är inte så att vi “kommer från aporna”. Vi är apor. Det är inte Charles Darwin eller Alfred Russel Wallace fel utan svensken Carl von Linnés. Samme Linné skrev 1747 ett meddelande som skulle kunna ha varit riktat till Stavros Louca själv: “Du uppskattar inte att jag placerat människan bland aporna, men människan lär känna sig själv. Låt oss inte bråka över ord. Det är sak samma för mig vilka ord vi använder. Men jag frågar dig, och hela världen, efter en generell skillnad mellan människa och apa som följer naturvetenskapens principer. Jag känner inte till någon! Om jag hade kallat människan för apa, eller aporna för människa, så hade jag fått hela prästerskapet på mig. Kanske borde jag ha gjort det, med tanke på naturvetenskapens principer.”