Så fungerar elektroniskt bläck

Den vanligaste formen av läsplattor består av pyttesmå celler. Cellerna är fyllda med en klar olja, i vilken svarta och vita pigmentpartiklar svävar.

Under cellerna finns ett rutnät av positiva eller negativa elektriska laddningar. Positiva laddningar drar till sig det svarta pigmentet medan det vita trycks upp mot översidan av cellen, och omvänt för negativa laddningar.

När läsplattan ska ändra utseende och visa en ny sida, skickas först en stark positiv laddning, för att nollställa bilden. Sedan ändras de platser som ska vara svarta till negativ laddning. Hela processen tar mindre än en halv sekund, men tog för äldre läsplattor över en sekund.

Rutnätet med laddningar är mindre än cellerna, vilket gör att man kan ha lite bättre upplösning än vad cellerna tillåter och även använda en fejkad gråskala. Upplösning mäts vanligtvis i punkter per tum, dpi. En datorskärm har 72 dpi medan bilder i den tryckta Forskning & Framsteg har 300 dpi (och betydligt mer för text). Dagens läsplattor har ungefär 200 dpi, alltså nästan tre gånger bättre skärpa än en dator.