Runor kan ha arabiska rötter

Många germanska runor kan härledas till latinska förebilder, men nabateiska bokstäver, som är en variant av det semitiska alfabetet, verkar bättre kunna förklara form och ljud hos minst fem runor. Enligt språkforskaren John Troeng finns det mycket som tyder på att romerska hjälptrupper från Mellanöstern introducerade runorna i Skandinavien.

Det nabateiska riket omfattade delar av dagens Sinai, Jordanien och södra Israel. Strax efter år 100 ockuperades området av romarna och blev en provins med namnet Arabia. Nabateiska trupper tvingades då tjänstgöra som hjälptrupper, och tusen bågskyttar stationerades omkring år 125 vid romerska rikets norra gräns i Straubing vid Donau (i dagens Bayern). Vid utgrävningar där har man funnit ovanligt många skrivdon och inskriptioner, många med runliknande bokstäver. Vid samma plats korsades Donau också av en gammal handelsled till Skandinavien.

Styrkan tycks ha lämnat regionen kring år 200, när det också rapporterades om hungersnöd och pest i området. Samtidigt nåddes den danska halvön av soldater som tidigare varit i romersk tjänst. De etablerade sig som en härskarklass och införde organiserad handel med romarriket samt troligen skeppsbyggeri och bearbetning av ädelmetaller. De första runskrifterna framträdde vid samma tid och återfinns bland annat som inskriptioner på vapen. Långbågar och triangulära pilspetsar som har hittats i Danmark härrör från romerska soldater från denna tid. Dessa hade sannolikt sina rötter i Mellanöstern, eftersom långbågar inte användes av germaner eller romerska armén vid denna tid.

John Troengs hypotes om att hjälptrupper till den romerska armén introducerade runalfabetet i Skandinavien kan leda till att den vetenskapliga debatten om runornas ursprung förnyas.