En utdragen kris

Ungefär vart åttonde svenskt par är drabbat av ofrivillig barnlöshet, enligt definitionen att kvinnan inte har blivit gravid efter ett års oskyddat samliv.

Omkring 15 procent av alla kvinnor i Sverige föder aldrig något barn, några av eget val men de flesta ofrivilligt. En orsak kan vara att kvinnor i allt större omfattning läser vidare efter gymnasiet. Dessutom är det många som skjuter upp sin strävan att skaffa barn till senare i livet - det är så mycket man vill hinna med före.

- Andelen 20-24-åriga kvinnor som föder barn har halverats de senaste trettio åren, säger Eva Bernhardt, som är professor i demografi vid Stockholms universitet.

Familjebildningen sker numera senare, och detta har en negativ effekt på barnafödandet. Det är lättare att bli gravid i unga år, och ju högre upp i åldrarna man kommer, desto fler par anger svårigheter att få barn som anledning till att man inte har barn, enligt Eva Bernhardts studie om familj och arbetsliv på 2000-talet.

Att unga människor flyttar in till storstäderna, något vi har sett alltmer av de senaste årtiondena, har också påverkat barnafödandet negativt. Unga människor i stora städer får barn senare och i mindre omfattning än de som bor i mindre städer. Det är dubbelt så många som förblir barnlösa i storstäder som i landsorten.

Ann Lalos är professor i folkhälsovetenskap vid Umeå universitet och har forskat om bland annat sociala och psykologiska aspekter av barnlöshet. Hon menar att barnlöshet är en kris som kan vara värre i dag än för ett par decennier sedan:

- I takt med de tekniska framstegen inom detta område - som är värda en applåd - så blir den ofrivilliga barnlösheten alltmer något som kan betraktas som onormalt.

Även livsåskådningsforskaren Katarina Westerlund vid Uppsala universitet menar att barnlöshet kan vara en svår kris. I sin doktorsavhandling från 2002 har hon intervjuat par som inte har lyckats få egna barn. Många av dem framhåller det “normala” och “naturliga” i att få barn, varför den ofrivilliga barnlösheten upplevs som extra krisartad. “Ingen tar en på allvar som familj förrän man skaffar barn”, menar en av de intervjuade. Trots att allt färre lever i kärnfamiljer är detta fortfarande idealet för de flesta: mamma, pappa, barn.

Kris utan beredskap

De som drabbas av ofrivillig barnlöshet talar ofta om att de inte längre kan styra vad som händer i livet och om känslor av vanmakt. Barnlösheten är något oväntat, och man har ingen beredskap för krisen.

- Barnlöshet upplevs som ett lika stort trauma som att få cancer eller bli hiv-smittad, eller rentav som att förlora en nära anhörig, säger Anders Möller, professor i folkhälsovetenskap vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg.

- Nya teknisk-medicinska möjligheter ger nya val (se artikeln på sidan 32), och det skapar nya kriser, konstaterar också Ingegerd Wirtberg, som är fil.dr i medicinsk vetenskap. Förr i tiden kunde man efter en viss tid konstatera att det inte gick att få egna biologiska barn, och därmed satte man punkt. Nya tekniska möjligheter att skaffa barn gör att pendlandet mellan hopp och förtvivlan sträcks ut över allt längre tid. Man kan till och med tala om försöken att få barn som en livsstil hos vissa par.

- Vid andra typer av sorger och förluster finns det ritualer för att hantera krisen och för att kunna gå vidare, exempelvis begravningar, säger Ann Lalos. Men vid ofrivillig barnlöshet kan par stå mycket ensamma med sin smärta. Det är inte säkert att ens de allra närmaste vet vad paret går igenom. I dag ska dessutom livet planeras på alla sätt, och vi förväntar oss att lyckas med allt - bara vi anstränger oss tillräckligt mycket.

- Man kan tala om två sorters kris, fortsätter hon. Dels är det en påfrestning för den part i paret som på något sätt bär på orsaken. Personen kan känna sig misslyckad både inför sig själv och sin partner, som ju skulle kunna få barn med någon annan. Dels är det en utvecklingskris för paret. Många talar om förlust av mening när livets självklara mål inte kan uppnås. Därför yttrar sig kampen och sorgen både på ett individuellt plan och i relationen. Och där hanterar man ofta bekymren i olika takt och på olika sätt.

Ingegerd Wirtberg har forskat om hur män och kvinnor hanterar den ofrivilliga barnlösheten. Kvinnor reagerar främst på barnlösheten i sig, medan männen ofta reagerar på kvinnans kris:

- Männen står för ett ofta osynligt relationsarbete som kvinnorna inte märker. Man skulle kunna kalla dem “curlingpartner”. Det innebär att de avstyr jobbiga situationer kring andras graviditeter eller liknande, att de sopar banan. Samtidigt känner männen ofta vanmakt, eftersom det oftast är kvinnans kropp som är i fokus - det är hon som ska bli befruktad, det är hon som är skådeplatsen för de flesta av de medicinska insatserna.