Muslimska världen utvecklas inte mot demokrati

Vad är det som leder till demokratisk utveckling? Vid 2000-talets början betraktades knappt hälften av världens länder som demokratiska. Det är en ökning av antalet demokratier med 50 procent de senaste trettio åren.

Det slående undantaget från den allmänna internationella trenden är Mellanöstern och Nordafrika. Där har demokratin inte utvecklats alls sedan 1970-talets början. De icke-demokratiska länderna dominerar regionen, och Turkiet är det enda land som har en positiv utveckling. Frågan är vad det beror på.

Välstånd stärker demokratin

Modernisering och socioekonomisk utveckling ansågs länge vara en förutsättning för demokratiska framsteg. Först måste länder bli industrialiserade, rika och urbaniserade; därefter var de redo för demokratisering. De flesta fattiga länder i Afrika och Asien saknar därmed det nödvändiga underlaget för demokratiska reformer.

Men så enkelt (och dystert) är det inte. Även mycket fattiga länder har demokratiserats, exempelvis Indien. Ekonomisk och social utveckling är förvisso en fördel. Utbildning bidrar till att fler kan delta i det politiska samtalet, och industrialisering och urbanisering stimulerar politisk organisering. Detta banar visserligen väg för demokratin, men framför allt ökar sannolikheten för att demokratin ska stabiliseras om den väl kommit på plats.

I riktigt fattiga länder, med BNP per capita under 1 000 US-dollar (vilket är fallet på många håll i Afrika), är möjligheterna att långsiktigt upprätthålla ett demokratiskt styre mycket små. Men redan med en BNP på 3 000 dollar är chanserna avsevärt bättre, och vid den dubbla nivån är det sällan som någon demokrati faller.

Religionen kanske påverkar

Sedan lång tid tillbaka har religionen ansetts central för att demokrati ska kunna utvecklas. Det var i regel protestantiska länder som demokratiserades först, och därför funderade man länge över vilken roll den auktoritära katolska kyrkan spelade.

Men skillnaderna har jämnats ut. Det är belagt att katolska kyrkan sedan 1970-talet i åtskilliga fall har spelat en aktiv roll för demokratiseringen. I dag ser vi ingen systematisk olikhet mellan katolska och protestantiska länder vad gäller demokrati.

I stället diskuteras religionen i samband med de muslimska ländernas bristande demokrati. Anledningen skulle vara att staten kontrollerar det religiösa livet och att det därmed inte råder åtskillnad mellan religion och stat. Men så har det varit också i många protestantiska länder, och det har inte hindrat demokratisering.

En annan förklaring är att den muslimska tron skulle vara mer auktoritär, mindre tolerant och allmänt antidemokratisk till sin natur. Den politiska kulturen i dessa länder skulle därför vara svår att förena med demokrati. Men det har inte bekräftats av forskningen, och inget tyder på att muslimer skulle ha avvikande attityder till demokrati.

Ytterligare en tolkning är att det handlar om ett regionalt fenomen: det är Nordafrika och Mellanöstern som avviker. Således skulle det vara ett arabiskt snarare än ett muslimskt problem.

Men det stämmer inte heller. Sambandet mellan muslimsk befolkning och lägre grad av demokrati står sig även om man helt plockar bort den arabiska världen.

Också kvinnornas svaga ställning i islam och allmänt förtryck har förts fram som förklaringar. Men inte heller det håller för närmare granskning. Något är det uppenbarligen med muslimska länder, men vad det är, vet vi inte. Kanske är det ett skensamband - det vill säga en återspegling av andra förhållanden i muslimska länder.

Politisk organisering är viktigt

Naturresurser är i regel negativt för demokratiutvecklingen. Särskilt tydligt är det beträffande olja. Länder vars huvudinkomster kommer från olja är ofta mindre demokratiska, och det gäller flera av länderna i Mellanöstern. Anledningen är att inkomsterna från oljan får konsekvenser för det civila samhället och den politiska organiseringen.

Oljeländer kan bli så kallade rentierekonomier, där staten till följd av oljeinkomster inte är beroende av skatter och därmed blir autonom i förhållande till övriga samhället. I gengäld blir olika grupper beroende av statsledningen, eftersom den kontrollerar allt kapital. Resurserna kan dessutom utnyttjas för att bygga upp en omfattande repressiv apparat, vilket ger regimen möjlighet att hårdhänt motarbeta eventuell opposition och folklig organisering. Saudiarabien illustrerar detta väl, liksom Azerbajdzjan och Ekvatorialguinea.

Det civila samhället har under senare årtionden ofta nämnts som en nödvändighet för demokratin. Många har därför försökt att stärka folklig organisering. Men relativt lite har kommit ut av det, eftersom det är svårt att stödja folklig organisering utifrån och uppifrån. Auktoritära regimer kan effektivt trycka ner och isolera de grupper som utgör ett hot; så sker bland annat i Kina, Vitryssland och Egypten.

Att civila grupper verkligen har en chans att träda fram och samla folk till öppna demonstrationer stimulerar demokratin. Så var det exempelvis vid kommunistregimernas fall i Östeuropa. Även om det där var fråga om spontana, tämligen oorganiserade folkliga manifestationer, är det viktiga att det var många som deltog i de fredliga protesterna.

Goda grannar, homogen befolkning

Demokratiutvecklingen kan också påverkas av hur grannskapet ser ut. Det brukar kallas diffusion, spridning. Både när demokratier har blivit svagare, som under mellankrigstiden, och när de blivit starkare - som i Latinamerika under 1980-talet och i Östeuropa i början av 1990-talet - har detta varit tydligt.

Demokratins framgång kan således - liksom dess tillbakagång - vara självförstärkande. De framsteg som nyligen skett i Georgien, Ukraina och Kirgizistan kan på så sätt bana väg för ytterligare framsteg.

I det perspektivet blir det förstås intressant att se vad som händer i Irak. Oavsett om försöket till demokratisering genom militär intervention lyckas eller ej kan utvecklingen spridas. Om man misslyckas och de etniska och religiösa klyftorna stärks, är det i dubbel bemärkelse till demokratins nackdel. Demokrati förutsätter nämligen viss tolerans och samarbete mellan olika grupper, och sprickor i befolkningen kan göra detta svårare.

Det finns trots allt länder som Indien, där etniska och religiösa klyftor har kunnat hanteras. Samtidigt är det känt att om allvarliga konflikter på etnisk och religiös grund bryter ut och blir långvariga, är det svårt att hitta en fungerande demokratisk väg tillbaka. Nordirland, Sri Lanka och Rwanda kan nämnas som exempel.

För att stoppa en sådan utveckling har både akademiker och praktiker utnyttjat den så kallade konsociala modell, som lanserats av den nederländske statsvetaren Arend Lijphart. Den går ut på att det förtroende som gör demokratiskt samarbete möjligt bara kan skapas genom maktdelning. Därför ska man försöka bilda institutioner där makten delas mellan olika grupper. Men ännu saknar forskare systematisk kunskap om och under vilka förutsättningar som modellen fungerar.

Militärdiktaturer faller lätt

Alla icke-demokratiska regimer är inte lika lätta att förändra, vissa är betydligt mer motståndskraftiga. Den första som kunde visa detta var den amerikanska statsvetaren Barbara Geddes. Hon har jämfört regimer av tre slag (militärregimer, enpartistater och personcentrerade regimer) med avseende på deras stabilitet. Militärregimer är ömtåligare. Det beror bland annat på att militärer har svag förankring i samhället, är känsliga för intern splittring och i regel har möjlighet att återvända till barackerna, hävdar hon.

Jan Teorell och jag har nyligen gjort en uppföljning av hennes studie. Vi har inbegripit också traditionella monarkier, demokratiskt begränsade flerpartisystem och så kallade icke-partisystem, där det alltså hålls val, men inga partier tillåts. Saudiarabien är ett exempel på detta, där tillåts bara enskilda individer ställa upp i valen. Vi kan visa att det begränsade flerpartisystemet blivit vanligare under 1990-talet. Militär- och enpartiregimer, som förr var relativt vanliga, är numera sällsynta.

Enpartiregimer är mer långlivade än militärregimer, men långvarigast är med bred marginal traditionella monarkier, som Brunei. Ett begränsat flerpartisystem är lika bräckligt som en militärregim.

Men stabilitet är förstås en sak. Vad regimerna förändras till när de faller, en annan. Det visar sig att i endast 20 procent av fallen resulterar en auktoritär regims fall i övergång till demokrati. När så sker, är det som regel ett begränsat flerpartisystem som förändrar sig.

Ljus framtid

Förutsättningarna för demokratisering påverkas alltså av vilken sorts auktoritär regim det är som förändras. Eftersom det begränsade flerpartisystemet har blivit den vanligaste formen av auktoritärt styre, är det en hoppfull signal inför framtiden.

Det begränsade flerpartisystemet intar i regel en mellanposition ifråga om demokratigrad, och det är därför de är mer benägna att förändras i demokratisk riktning. Detta är inte förvånande med tanke på att de anordnar val med åtminstone något inslag av öppenhet och politisk konkurrens och dessutom upprätthåller vissa, om än mycket begränsade, politiska friheter. Därigenom är de mindre motståndskraftiga mot stegvisa, men små, förändringar i demokratisk riktning.

Likafullt är spännvidden stor. Vissa begränsade partisystem har relativt snabbt ersatts av ett demokratiskt styre. Flera av staterna i Östeuropa kan nämnas som exempel. Andra är mycket stabila, som Singapore och Egypten. Vad som förklarar skillnaden i uthållighet ska forskningen förhoppningsvis klargöra i framtiden.