Bokanmälan: Heimat blir rumsrent i Tyskland

Det är på tiden att förstå också de fördrivna tyskarna som de offer de var, och är. Inte bara för etnisk rensning och förvisning från sina gamla hemtrakter – utan också för hårdhjärtade attityder mot ”främlingarna” från öst och sydost i det nya hemlandet, efterkrigstidens Tyskland.

Så skriver den uppmärksammade tyske historikern Andreas Kossert i sin senaste bok, Kalte Heimat (2008), som skakat om tysk självuppfattning och lyft fram ett länge dolt faktum i ljuset. Denna tänkvärda ”historia om de tyska fördrivna efter 1945” har också nominerats till ett av de mer prestigefyllda inhemska bokpriserna, och omfamnats av kritikerkåren. Inte minst har recensenterna lovordat den 39-årige Centraleuropakännaren Kosserts inifrånperspektiv på skeendet: att det skildras ur de 14 miljoner flyktingarnas och fördrivnas synvinkel.

Ja, tiden tycks ha blivit mogen för tysk självrannsakan också vad gäller detta: myten om den lyckade integrationen av de ödesdrabbade landsmännen från forna tyska områden och bosättningar. Som Ostpreussen, Schlesien, Böhmen och Bessarabien.

Flyktingarna hade inte bara blivit fråntagna allt och dumpats i okända landskap och byar väster om den nya Oder–Neisse-gränsen. Som Kalte Heimat visar – med gedigen faktaredo­görelse – blev nästa chock för nykomlingarna att de var oönskade också där. De isolerades och hade inte någon medkänsla att vänta i det kaos och armod som rådde, hånades ofta som ”packet från öster” och utpekades rentav av många som syndabockar för både nazismens illgärningar och för det tyska efterkrigseländet. De utsattes för kollektiv bestraffning från två håll.

Ingen har tidigare velat lyssna till denna deras lidandeshistoria. I det som sedermera blev Östtyskland, socialistiska DDR, blev det dessutom förbjudet att berätta den. Eller att sjunga sånger från den gamla hembygden. Dylik ”krigshets” eller ”revanschism” var straffbar; de fyra miljonerna fördrivna tvångsassimilerades, och kallades Neubürger. Att dessa tyska ”nymedborgare” hade utsatts för våldsamma övergrepp och fördrivning av sovjetiska och andra ”socialistiska brödrafolk” var en omöjlig tanke i DDR.

Också i forna Västtyskland var de fördrivna mer eller mindre tvingade till anpassning: de arbetade flitigt på att smälta in, och för en bättre framtid under det ”ekonomiska undrets” dagar – samtidigt som de längtade ”hem” och vårdade minnen inom familjen och intresseorganisationer. I den västtyska debatten var saken närmast tabu i decennier. Förlusten av områdena i öst och sydost var helt enkelt priset som tyskarna fått betala för naziförbrytelserna.

Historikern Henning Süssner är doktorand på Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier vid Linköpings universitet och skriver på en avhandling om fördrivna tyskar, deras organisationer och ”etniskt entreprenörskap”.

– Det finns en grupp som gjort sig till representanter, till röster, för de fördrivna. Dessa organisationer försöker rädda en etnicitet som är frusen i tiden. Som egentligen inte finns längre. De konstruerar en identitet och fyller den med innehåll.

Denna exempelvis sudettyska eller schlesiska identitet förmedlas och hålls vid liv bland annat genom de många Heimat-tidningar som ännu ges ut runt om i Tyskland – enbart bland ex-schlesierna finns ett 25-tal som rapporterar om hembygdshistoria, gamla grannar och vårdar minneskultur. Som Oppelner Heimatblatt och Unser Oberschlesien.

På senare år har det också givits ut alltmer nostalgilitteratur, och nostalgiresor till gamla hemtrakter, till föräldrars eller farföräldrars gamla hemby i öst, har blivit en egen liten folkrörelse. Också Henning Süssner har varit på en sådan: till tjeckiska Karlovy Vary, före detta Karlsbad, hans sudettyske morfars forna hemstad. Han tyckte mest resan var ”spöklik”.

Själv säger han sig vara tysk, och inget annat. Förresten säger han ”västtysk”. Han kommer från Düsseldorf, har bott i Sverige sedan 1995 och arbetade som journalist innan han började forska.

Han berättar att han under uppväxten alltid tyckte att det var på en gång hemskt och fascinerande att höra morfars historier från krig, efterkrigsår och fördrivning. Men det som fick honom intresserad av sitt ämne var frågan om hur Vertriebene-organisationerna kunnat överleva så länge och dessutom lyckats föryngra sig.

– De borde ju egentligen vara dödsdömda. I början hade de naturligtvis stödkaraktär, gav hjälp åt drabbade på olika sätt. Det ekonomiska var dock i princip avklarat redan på 1960-talet.

De fördrivna och deras efterkommande kunde också få statligt ekonomiskt stöd och skatteförmåner in på 1980-talet.

– Och på 1990-talet släppte organisationerna sina krav på att de gamla hemtrakterna åter skulle bli tyska. Så vad är det som har hänt? Jag är intresserad av den förskjutning i självmedvetandet och historiebilden som skett sedan 1970-talet vad gäller de fördrivna.

Här har den offentliga tyska debatten förändrats steg för steg. Henning Süssner talar om ”revision” av den inhemska historiesynen – vilket för många säkerligen låter suspekt.

– Numera finns ett Zentrum gegen Vertreibungen, ett centrum mot fördrivning – otänkbart för bara några år sedan. Och organisationerna ses nu som experter på området – inte som lobbyister, som förr.

Henning Süssner pekar ut två omfattande dokumentärserier på temat i tysk tv kring millennieskiftet som orsaker till den förändrade synen på fördrivning och fördrivna i Tyskland: det har blivit tillåtet att minnas. Utan att bli misstänkt att vara revanschist eller revisionist. Också andra ledande medier, som tidskriften Der Spiegel med sin serie om Die Vertriebene, har öppnat fördämningarna, menar Süssner.

Hans avhandling bygger dels på intervjuer med fördrivna, dels på studier av ett antal Heimat-tidningar. En av hans slutsatser rör den ”identitetsfälla” som han menar att alla flyktingar och folkgrupper i exil lätt hamnar i: de dubbla identiteterna, i spänningsfältet mellan då och nu, mellan där och här.

I dag är die Vertriebene, deras barn och barnbarn utåt sett väl integrerade medborgare. En mental klyfta finns ändå kvar. Dags att det återförenade landet erkänner också det särskilda ­lidande som de fördrivna fått utstå, menar Andreas Kossert i Kalte Heimat. Och att införliva de gamla tyska trakterna i det kollektiva minnet. En angelägenhet för alla tyskar, som han ser det.