Bokanmälan: Palme gjorde oss till socialister

När jag läser historieprofessorn Kjell Östbergs böcker om Olof Palme slås jag av två saker. För det första hur svårt det måste vara att upprätthålla spänningen i berättelsen – och entusiasmen för berättandet – efter Palmes tillträde som partiledare och statsminister 1969. Dramaturgiskt står man inför en svårhanterlig utmaning. Om tiden före var en spännande framgångssaga om en ung begåvad politiker med en fascinerande personlig bakgrund som ger stoff till många intressanta betraktelser och sidospår, så utgjorde de sista decennierna av hans liv en betydligt tristare skildring av politisk nedgång, ökande trötthet och slutligen ett mord begått på synbart triviala grunder.

Denna båge av uppgång och fall fångas väl av Östberg i titlarna på biografins två delar: I takt med tiden och När vinden vände. Men det hindrar inte att man som läsare stundtals känner att det tar emot att läsa vidare när förlorade val, politiska felbeslut och en ökande visionslöshet alltmer dominerar framställningen.

För det andra ger Östberg uttryck för en vanlig bedömning av Palmes betydelse när han skriver att Palme mest var uppmärksammad som internationell politiker. Och det står utom allt tvivel att hans berömmelse för de flesta framför allt är förknippad med hans demonstrativa och dramatiska ställningstaganden mot USA:s krig i Vietnam, hans ofta citerade tal om diktaturens kreatur efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien samt hans spektakulära engagemang för tredje världen. Samtidigt skymtar dock i Östbergs analys en väsentligen annorlunda berättelse som ofta inte får komma till sin fulla rätt i förståelsen av Palme, nämligen hans roll som inrikespolitiker.

Som Östberg något försiktigt noterar så sammanfaller Palmes första period som statsminister “med en unik reformperiod i Sveriges historia”. Och häri, snarare än i utrikespolitiken, ligger enligt min mening Palmes storhet: även om samtiden förfördes av Palmes talang för det teatraliska och hans vältalighet och mod – eller var det dumdristighet? – i utspelen mot stormakterna, handlade det ändå mycket om ett spel för gallerierna utan nämnvärd betydelse i praktiken.

Palme blev visserligen ett tacksamt stoff för journalister på jakt efter rubriker och inte minst för amerikanska politiker som kunde avleda en del uppmärksamhet från sin egen misslyckade politik genom att sätta fingret på Palmes överdrifter när han jämförde USA med Hitlers Tyskland. Men hans stöd för auktoritära regimer – från Vietnam via Tanzania till Kuba – framstår i efterhand som lika suspekt och hycklande som USA:s uppbackning av likaledes odemokratiskt styrda länder på basis av deras antikommunism.

Inrikespolitiskt var Palme konsekvent och idog i sitt stöd för vad han kallade “demokratisk socialism”. Vad menade han med detta? För det första betonade han, till exempel i det kända talet inför SSU:s kongress 1964, att “socialismen är en frihetsrörelse” vars mål var “frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar”. För det andra menade han att detta bejakande av individualismen gick hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa “en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna”. “Frihet”, argumenterade Palme, “når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället”.

Med denna grundprincip som ledstjärna kom Palme att stå i spetsen för en rad reformer som under 1960- och 70-talen institutionaliserade det kontrakt mellan stat och individ som jag har kallat “den svenska statsindividualismen”. Grundbulten var införandet av särbeskattning som sammanföll i tiden med Palmes utnämning till partiledare, följd av uppbyggandet av förskolor och daghem, reformer som stärkte de äldres trygghet och autonomi, alla i sin tur kopplade till radikala förändringar i familjelagstiftning och familjepolitik. Palme hade redan innan han tog över som statsminister arbetat med införandet av en annan viktig reform som byggde på samma grundtanke, nämligen studiestödsreformen som införde rätt till studielån för alla studerande, oavsett föräldrarnas eller make/makas inkomst och förmögenhet.

Vad som band samman alla dessa lagar var just principen om att i möjligaste mån befria individerna från det personliga beroendet av andra individer och privata institutioner, från familjemedlemmar till välgörenhetsorganisationer.

Till en början hade denna princip framför allt handlat om befrielsen av arbetarklassens män. Vad Palme och hans medarbetare bidrog med var att utsträcka denna tanke om jämlikhet och oberoende till kvinnor, barn och ungdom, äldre, funktionshindrade och andra grupper som historiskt varit svagare och mer beroende inom ramen för hierarkiska och patriarkala samhällsstrukturer.

“Socialism” kom, med andra ord, att betyda något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i marknadsekonomin men desto mer med en familje- och socialpolitik som än i dag framstår som revolutionär i många andra länder, även i västvärlden.

Få, även bland konservativa borgerliga politiker, skulle i dag kunna tänka sig att riva upp denna lagstiftning. I denna mening är vi alla socialister i Palmes speciella tappning.