Den nyttiga skarven

Redan innan båten nått fram känner vi lukten. Den är frän, som i ett hönshus. Vi rundar sista udden, och den klarblå himlen förmörkas när 800 skarvar lyfter från det lilla skäret. – De är lättskrämda så här års, innan ruvningen har kommit i gång, säger vår kapten, Gunnar Hjertstrand från Skärgårdsstiftelsen. Genom kikare studerar vi kolonin: avlövade trädkronor fulla av stora risbon. Svarta siluetter i givakt, döende träd, kala klippor sprejade med vit spillning. Det ser inte naturligt ut; djur ska inte skada sin miljö. Men kanske är det våra fördomar som bedrar oss. Det menar Gundula Kolb vid Botaniska institutionen, Stockholms universitet. Hon forskar om hur skarvarna påverkar sina öar. – Skarvarna skadar inte sina öar, men de förändrar artsammansättningen, säger hon. Skarvarnas spillning innehåller stora mängder kväve och fosfor. Det göder marken och gynnar näringsälskande växtarter. Gundula Kolb berättar att under högsommaren är stora delar av skäret täckt av manshöga bestånd av renfana och fackelblomster. Då är det en vacker plats. Arter som trivs i näringsfattigare miljöer missgynnas däremot. Träden tillhör dem, de dör så småningom och faller omkull. I de öppna ytor som uppstår frodas gräs och örter. De nya förutsättningarna påverkar även artsammansättningen bland insekter och småkryp. Svampätande och asätande skalbaggar ökar i antal, liksom fjärilar, bladlöss och nyckelpigor. Men vissa småkryp som lever direkt på marken minskar i antal. – Eftersom skarvarna ändrar artsammansättningen på sina öar så bidrar de till den biologiska mångfalden när man ser på skärgården som en helhet, säger Gundula Kolb. Om en skarvkoloni överger en ö så blomstrar snart hela ön. Näringen i skarvspillningen gör att den totala mängden växter blir större än innan skarvarna slog sig ner där. För de flesta människor handlar tveksamheten mot skarvkolonierna om ren estetik. Den karga skärgården utgör själva sinnesbilden av en idyllisk och orörd miljö. Men för yrkesfiskarna handlar den negativa inställningen mot skarvarna om ekonomi. De ser ett tydligt samband: i samma takt som skarven har ökat, så har fångsterna av de mest värdefulla arterna som torsk, gös, lax, sej och ål minskat. Det verkar dock som om orsakssambanden inte är helt klara. Maria Boström på Fiskeriverket har undersökt skarvarnas matvanor. Hon anser att det är den totala tillgången på fisk som är viktig för skarvarna, inte särskilda arter. – Skarvarna är opportunister, de äter vad som står till buds, säger hon. Det som står till buds är sällan de mest eftertraktade fiskarterna. De bestånden är redan hårt skattade av fiskerinäringen. Skarvarna äter snarare mindre fiskarter som spigg, mört och tånglake. Fiskar som sällan hamnar på vårt middagsbord. Skarven kallas även ålkråka och det händer att den lever upp till det namnet. Eftersom ålen har minskat kraftigt i hela Östersjöområdet, planteras stora mängder ål in i våra insjöar. Ålryssjorna lockar till sig skarvarna som dyker ner och försöker ta fisken. Resultatet blir att ålarna får bitskador som sänker det ekonomiska värdet. För att minska bestånden av skarv används bland annat en metod som kallas oljering. Man doppar skarvägg i olja, vilket täpper till porerna i äggskalet så att fostret kvävs till döds. Ett ägg sparas i varje bo. Det är inte av barmhärtighet utan för att minska risken att honan lägger en ny kull. Bara i Stockholms län har 20 000 skarvägg oljerats under perioden 2006 –2010. Dessutom utsätts kolonierna för illegala aktioner: stora mängder ägg har försvunnit och det händer att hela kolonier utraderas genom att bon och ägg kastats i havet. Men det har varit verkningslöst. Antalet skarvar i Stockholmsregionen har varit oförändrat under perioden, trots att antalet förstörda ägg varierat mellan noll och 8 000 per år. Henri Engström vid Uppsala universitet är expert på skarvens ekologi. Han har gjort jämförelser mellan områden med och utan skarvjakt, utan att se några skillnader i antalet skvarvar. – Effekten av skarvjakt är mest psykologisk. Yrkesfiskarna upplever sig ha blivit marginaliserade och känner vanmakt inför sin situation. Men skarvarna är något som de tycker att de kan påverka, säger han. Att skarvarna ökat så kraftigt det senaste decenniet har flera orsaker. Övergödningen av Östersjön gynnar de små fiskarterna. Småfiskens naturliga fiender, de stora rovfiskarna som lax och torsk, har minskat till följd av överfiske. Resultatet blir ett överflöd av mat för skarvarna. Dessutom har vi decimerat skarvarnas naturliga fiender, som till exempel havsörnen. – Vi har själva skapat förutsättningarna för skarvarnas framgång, säger Henri Engström. Båtresan till skarvkolonin är slut och vi vänder hemåt. På ett litet skär sitter en ensam skarv och torkar sina vingar. Den sträcker på sin långa hals och stirrar på oss med reptillika ögon. Den ser verkligen ut som en främmande fågel i vår skärgård. Men den hör hemma här. Den har återvänt efter att under slutet av 1800-talet ha fördrivits från vårt land. Då, precis som i dag, ansågs den konkurrera med oss om fisket. Skarvhatet har en lång historia.